Det är otroligt viktigt att vi bygger ett jämställt samhälle. Utan det kommer samhället på sikt inte att kunna utvecklas i högsta möjliga takt och på bästa sätt. Man går miste om astronomiska resurser när särbehandling tillåts fortgå. Män och kvinnor måste ha samma möjligheter i livet. De måste belönas lika mycket för samma prestationer och de måste uppmuntras till att bli det bästa de kan bli. Vi är alla en del av samma samhällsbyggnadsprojekt och vi skall tillsammans kämpa för att göra det så bra och välfungerande som möjligt, för så många som möjligt dessutom.
Allt annat är inte bara orättvist och förtryckande utan även rent krasst oekonomiskt. Historiskt har samhällsstrukturen sett ut så att kvinnor mer eller mindre varit beroende av männen för att överleva. En gång i tiden fick de inte arbeta annat än i hemmet. De skulle främst föda upp barnen. De fick heller inte ta lån, vilket de får nu, inte minst tack vare tjänster som https://www.zmarta.se/ där det är väldigt enkelt. Men tiderna har förändrats, inte minst sedan andra världskriget då kvinnorna behövdes i fabrikerna och samhället blev varse om att det kanske inte var så dumt ändå, detta med att även kvinnorna kunde arbeta. Det kunde ju höja produktionstakten avsevärt.
Forskning tyder på att kvinnor kan bidra med andra perspektiv och fokus på andra värden än männen i samhällsdebatten. Om det är biologiskt betingat eller om det kommer ur den roll som samhället så att säga stöpt kvinnorna i är en annan fråga som är utom räckvidden för denna text. Oavsett hur det är med den saken så behövs alla röster i samhällsdebatten och i näringslivet. Inte minst i kultursfären är diversiteten av mycket stor vikt.
Debatter om kvotering till styrelseuppdrag har varit något av en het potatis. Ett argument för kvotering är att man på så sätt får i stånd förändringen till en jämnare könsfördelning snabbare än om man väntar och låter det ske mer organiskt. Ett argument emot denna metod är att de som kvoterats in inte kommer erhålla samma respekt som de andra “okvoterade” medlemmarna i styrelsen. Ett motargument mot det argumentet är att det på sikt skulle jämnas ut och på sätt och vis falla i glömska samt att de fördelar den jämnare könsfördelningen skulle medbringa skulle väga tyngre än eventuell bristfällig respekt.
En annan stötesten är detta med artighet. Simone de Beauvoir skriver att mäns artighet mot kvinnor, det vi kallar gentlemannamässighet, i själva verket är ett förklätt förtryck. När mannen exempelvis håller upp dörren åt kvinnan är det inte utav hänsyn och vördnad utan snarare för att han ser henne som en underlägsen varelse som ska skyddas som ett barn. Logiken i detta resonemang går inte att bortse ifrån men det kan av många tyckas absurt och långsökt. Man behöver kanske inte läsa in alltför mycket i ytliga (och enligt många mest trevliga) beteenden.