KRÖNIKA: Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson genomför just nu strategiska reformer för att minska engagemanget för utveckling och internationell rättvisa. Som så ofta när det gäller politik sitter djävulen i detaljerna. En sådan detalj är att Sidas stöd till svenska organisationers informationsarbete länge har urholkats och nu håller på att avskaffas helt och hållet.
Det är en väldigt liten del av det svenska biståndet (bara lite mer än vad svenska jägarförbundet får för att informera om jakt) men har enligt bland annat OECD spelat en fundamental roll för att upprätthålla den svenska biståndsviljan och skapa förutsättningar för en viktig kritisk debatt om utveckling – en debatt som höjt kvaliteten och långsiktigheten inom hela det svenska biståndet.
Biståndsministern vill gärna framställa konflikten om svenskt bistånd som en kamp mellan de som vill ha en mer resultatinriktad, mätbar och målstyrd politik och de som gillar att prata bort skattebetalarnas pengar på meningslösa seminarier. Det är fel.
Jag har aldrig stött på någon som arbetar med utvecklingsfrågor som inte tycker det är bra med resultatinriktat målstyrt arbete. Efter att Gunilla Carlsson deltog i Ekots lördagsintervju för några månader sedan har jag inte heller stött på någon i branschen som inte är arg på henne. Genom sina uttalanden om spisar och ”pratbistånd” framstår hon som helt okunnig om den forskning och de framsteg som skett inom utvecklingssamarbetet de senaste 30 åren. Det tror jag inte att hon är. Däremot delar hon nog inte de ideologiska utgångspunkter som kunskapen och forskningen vilar på.
Tills helt nyligen var Moderaterna ensamma om sin radikala biståndskritik i riksdagen och de är fortfarande i minoritet. Det är därför problematiskt att ha en biståndsminister med moderata åsikter om bistånd. Dessa skiljer sig så mycket från konventionell visdom att hela biståndsbranschen allt som oftast torde framstå som ett enda stort särintresse i ministerns ögon. Det som för OECD är positivt, att de enskilda organisationerna bidrar till att öka den svenska biståndsviljan och upprätthålla en livlig och kritisk debatt om svenskt bistånd, blir med andra utgångspunkter ett problem.
Att tysta de svenska organisationerna är därför strategiskt om man har som mål att avskaffa eller försvaga det svenska biståndet. Den majoritet av riksdagens partier som förstår att inte betrakta svenska folkrörelser som särintressen utan som resurser borde därför sätta stopp för urholkningen av informationsanslaget – och sedan byta ut biståndsministern.
Jon Bergeå
redaktionen@troochpolitik.se
